... och jag har inte skrivit en rad! Men det har faktiskt varit rätt svårt att förhålla sig till hela grejen. De första dagarna var ändå ok, även om jag drabbades av en lindrig form av överstimulering av sprutan med Ovitrell. Det gjorde riktig ont i magen, det gjorde ont när jag gick, satt, låg... Fick åka upp och göra ett ultraljud som visade att äggstockarna var 7 cm respektive 5 cm i diameter istället för normala 3 cm. Så det var inte så konstigt att det gjorde ont! Under förra helgen så gick det i alla fall över.
Sen dess har tankarna fladdrat runt i huvudet fram och tillbaka, positivt och negativt. Jag är också varit sjukt fokuserad på att känna efter på allt som händer i kroppen. Jag har under senaste veckan haft ont i magen, lite som mensvärk. Oftast mer på morgonen och så har det i princip gått över under dagen, även om det känns liksom lite hela tiden. Jag är också rätt trött och lite känslig och brösten ömmar lite gran. Vilket alla kan vara symptom på graviditet, men också på att mensen är på gång.... Så jäkla jobbigt att det inte kan kännas lite olika ändå, så att man vet!
I fredags kom det lite blod. Då tänkte jag direkt: det blev inget, fan! Och så kom tårarna. Mats fick trösta mig till sömns den kvällen. Sen dess har jag inte blödit något mer, så jag vet fortfarande inte vad jag ska tänka eller känna, men vågar inte riktigt vara hoppfull. Jag lutar nog mer åt en negativ inställning just nu.
